Sista ridgången....

Lite sorgligt, idag var sista ridgången. I tisdags var jag tvungen att avbryta eftersom Max visade tendens till kolik (magknip för hästar, inte lika oskyldigt som det låter). Så, idag fick jag rida igen, men det var segt att ge sig iväg straxt innan sju, ville helst äta frukost med familjen istället. Gruppen var en trevlig överraskning, supertrevliga kvinnor som gillade att småprata. Men, medelåldern på ridskolan är ganska hög, jag känner mig som en av ungdomarna. Vid 44 års ålder!  Egentligen är det inget fel med det, jag gillar att umgås med folk i olika ålder, både yngre och äldre. Fast att utöva idrott med 55+ åringar, nja. Tempot blir ju anpassat efter dom som är svagast och det här är tyvärr inga vasalopps-damer. Det är nog förklaringen till att det inte funkat så bra. Ridning kan ju vara hur tufft som helst, men man skall ju orka/våga också. Hmm, ridklubben kommer nog få problem med bristen på föryngring framöver. Om alla de aktiva och drivande i klubben nu är uppåt sextio, så kommer det ju tunnas ur framöver..... En ridskola är beroende av sin ridklubb vid tävlingar och annat, och för bidrag från kommunen.

Pratade med en av ridlärarinnorna. Hon skulle tävla fälttävlan i helgen, faktiskt på ryttarstadion. Det är dressyr, hoppning och terrängbana. Skulle vara kul att se, men det blir så mycket väntetider, plutten orkar nog inte med. Hästen jag red i vintras, Afrodite, har fått ett nytt hem hos en privatryttare i Bålsta, så det blir nog bra. Otroligt fin häst, synd att hon inte funkade på ridskolan.

Nu får jag styrketräna och ladda om, så kan jag säkert ta tyglarna igen framöver. Men det känns lite knasigt, jag har ju ridit en gång i veckan sen -96.