Två näsor i Grimastaskogen!

Idag så fixade jag barnvakt, sonen fick vara hemma hos våra gulliga grannar med två döttrar i perfekt "barnvaktarålder". (12 och 15).

Och jag fick med mig min man! En perfekt match, jag behöver ju pressa mig själv, och han behöver ta det lugnt så att han inte pajar sina benhinnor. Med mig i släptåg kunde han ju helt enkelt inte remma på alltför fort (och gå sönder), och jag hade en "hare" att jaga efter i skogen.

Vi tog 4,8 km spåret och sprang ca 75-80% av det. Spåret har ju ett antal mördarbackar, så om man skall orka springa uppför alla dom så får man vara i finfin form. Vi kunde springa och småprata mest hela tiden, och då var det plötsligt inte lika jobbigt. Och som jag konstaterat förut trivs jag bättre i ett något högre tempo, att smålufsa med korta låga steg är mest bara mesigt och tröttsamt. När jag springer motsvarande 9-10 på löpbandet måste jag sträcka på mig, dra in magen och slappna av i axlarna. Så, hellre kortare sträckor i schysst tempo, och sen promenera, än att pina mig med ett steg som inte passar.

Vi tyckte båda de var jättehärligt, det får nog bli tradition. Man kan ju göra annat också, cykla, remma uppför johannelundstippen osv. Så gör ju "crossfit" tjejerna, de varierar, gör aldrig samma saker.