Toppendag med Shape&sol

Imorse var jag på mitt älskade Shape på Parken, och såg till att köra riktigt hårt. Fullsatt som vanligt, kom med på reserv. Vi gjorde en variant på mina älskade burpees, då såg jag till att få med jämfota-hoppet på slutet, oj vad det tog. Svetten flöt, musiken var superbra, övningarna kom slag i slag. Det var inte en sekunds paus på hela passet. Underbart! Däremot har jag svårt för crunchies, jag kan bara inte få dom att ta, tyvärr blir det lite maskande där. Den enda gymövning nånsin som gett mig träningsvärk i magen var när jag stod i plankan på Pilatesboll och drog bollen under mig med underbenen. Dock har jag testat den utan min PT, och då tyckte jag inte alls att det tog. Det hjälper ju onekligen att ha nån brevid som hejjar på!

Efter passet så kunde jag inte motstå roddmaskinen, så jag körde 500 m i "tvåminuters tempo". Det blev en rejäl pulstopp och var riktigt tungt, och jag rodde mina 500 på 2.13. Oj, vad det är svårt att hålla sig under 2 minuter alla femhundra metrarna. Kände mig helt rubbad när jag gick och satte mig på roddmaskinen EFTER ett shape-pass. (hann inte före) Men, jag behöver så mycket rodd som möjligt i kroppen om jag skall klara mitt mål, 300 m på en minut! Sikta mot stjärnorna genom att se stjärnor, hahha. Men rodd-tabatan med min PT var mycket värre, han lyckades ju verkligen få ur det absolut sista ur mig. Alla utom jag verkar hata rodd, för maskinen är alltid ledig. Bra för mig!

Sen hade jag och sonen en kanoneftermiddag hos kompisar i Bromma (pappan fick vara hemma själv och softa). Vi gick en sväng längs med vattnet och han fick ägna sig åt sitt favvo-nöje, att kasta pinnar i vattnet! Sen plockade vi fem kottar, en vardera åt pappa, farfar, farmor, mormor, morfar. Det blir fina påskpresenter! Sonen var den mest bedårande lilla perfekta gosse ni kan tänka er, kvittrade, for runt, pratade som en kvarn, satt i mitt knä, snaskade alldeles för mycket godis och var allmänt urgullig. Hahha, jag var tvungen att säga till mina kompisar att hemma, på vardagarna, är han som vilket barn som helst. Sen somnade han i bilen på vägen hem, och jag bar upp honom i sängen.

Efter gårdagens depp och frustration när jag insåg att jag slängt 15 veckors ridavgift (=3500 pix!!!) på gödselhögen, var det skönt med en avkopplade dag. Ju mer jag tänker på det, ju sjukare inser jag att det är. Näe, jag säger upp min ridplats till hösten och satsar på styrketräning/rodd ett tag. Egentligen vill jag ju göra ALLT! Men jag måste inse mina begränsningar. När jag avstår från ridningen har jag ju plötsligt lite utrymme för att fortsätta med min PT, både vad det gäller tid/pengar! Visst, det är dyrare per tillfälle, yadayadayada. Men, när vi väl kör, så är det på riktigt. Jag tar ansvar för att jag är frisk, ombytt, uppvärmd och passar tiden. Thats it! Jag behöver inte ta ansvar för kvaliteten, det gör ju han. Till skillnad från ridningen, där jag på något sjukt sätt förväntas "säga ifrån" när min häst inte funkar längre. Är inte det vad min ridinstruktör är till för? Varför har inte hon sett att Afro (min häst) inte funkat på hela terminen? Är inte mina pengar lika mycket värda? *morr* Varför hoppar vi inte? Jag älskar hoppning, varför kan inte det ingå naturligt i undervisningen? Näe, istället måste man signa upp sig för ytterligare en dag i veckan, när man bara hoppar.

Ställer jag in PT-sessioner (med vettig varsel) så skjuter jag bara upp den gången, dvs jag betalar för dom PT-timmar som verkligen blir av. Otroligt lyxigt, inser jag nu! Dessutom är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända när jag fortsätter köra PT under hösten. Hur stark kommer jag bli? Hur bra kondis kan jag få? Hur tunga saker kan jag lyfta? Mina överskottskilon kommer ju fortsätta försvinna (nödvändigt). Vad händer sen? Jag märker redan att jag har blivit starkare mentalt (att jag fick nog av ridningen är bara en sak).

Fortsättning följer!